ponnymorsaninorr

Alla som precis som jag växte upp på 70-talet och var hästtokiga känner säkert till dom. Fia och Pytteliten. För visst minns ni Wahlströms Ponnyklubb?? Man läste böckerna och drömde om att man var Fia som fick uppleva dom mest fantastiska äventyren till häst. Eller att man åtminstone var hennes kompis. För hon verkade ju så himla snäll (fast ändå tuff) och så var hon ju en riktig hästtjej! :)

Och Pytteliten! Vilken supergullig ponny! Precis en sån som man själv ville ha! Jag hittade för ett tag sedan Pyttelitens Bön i ett reportage i Häst och Ryttare. Minns ni den? Om inte, här är den:


Pyttelitens Bön

Tag mig ej från min moders sida
när som nyfött föl jag går,
Vänta med att på mig rida
till mitt fjärde levnadsår.

På min rygg skall jag dig bära
i galopp - på solskensritt.
Men tillbaks till stallet, kära,
låt mig då få gå i skritt.

Ge mig foder, rykt och vatten.
Ha tålamod om jag är stygg.
Och i kalla vinternatten
lägg ett täcke på min rygg.

Rengör sadel, träns och rem.
För ej oljud i mitt stall
- tänk på att det är mitt hem.
Stäng min dörr mot vinden kall.

Jag vill leva för dig bara,
om min bön du nu förstår.
Då ska jag för alltid vara
din bästa vän i många år.

Och när min levnads slut är nära
tag mitt liv med varlig hand.
Led mig sista biten, kära,
till ponnyns evigt gröna land.