ponnymorsaninorr

Idag var det min Tara-dag. Min allra sista Tara-dag. För två veckor sedan åkte vi till kliniken med Tara för att kolla upp hältan som inte blivit bättre efter nästan två månaders vila. Hon började ju halta ett par veckor före jul och fick då en lång vila. Jag red henne när vi skulle sätta igång henne och hon fick då trava några korta sträckor. Det gick bra då, men redan nästa dag var hon inte helt fräsch. Sedan blev hon mer halt igen och då syntes det även i skritt.

Vi bestämde oss då för att kolla upp henne ordentligt. Vi anade redan då det värsta, och hade egentligen inga tankar på att börja behandla utan vi ville bara ha svart på vitt vad det var som gjorde henne halt. Efter dom vanliga reporna i löpargången med bedövningar däremellan kunde veterinären med hjälp av ultraljud konstatera att den sena som Tara skadade för två år sedan återigen är trasig.

Prognosen på en sådan skada är ju väldigt dålig på en så pass gammal häst. Tara har de senaste åren fått ha ett väldigt bekvämt och avslappnat pensionärsliv och vi kände att om hon inte håller för den ridningen, då håller hon inte för någonting. Och ett liv som bara kretsar kring hagen och boxen är inget liv för så aktiv ponny.

Därför tvingades vi ta det oerhört svåra beslutet att lilla Tara ska få vandra vidare till de evigt gröna ängarna. Det är enormt jobbigt att bara skriva om det och tårarna rinner hela tiden. Jag har gråtit floder idag och imorgon lär det väl bli ännu värre. Linnéa har i alla fall skrittat ut en sista sväng barbacka med henne. Jag gick en liten promenad i mörkret i afton och Tara var som alltid glad och pigg.

Imorgon bitti åker Tara på sin sista resa och jag vet att hon kommer att få ett värdigt slut. Det kommer förmodligen att vara lite tyst här på bloggen några dagar, men det är jag säker på att ni har överseende med.